Idag har jag varit hemma på välkänd, svensk mark i ganska precis en vecka. Det är skönt att vara hemma, äta hemlagad mat och inte minst vara i samma tidzon som dem som står mig nära. Det går liksom inte att komma ifrån, hur bra jag än har det då jag är borta på läger eller tävlingar, så tycker jag det är så väldigt skönt att landa hemma sen.
Och borta i USA har vi verkligen haft det bra. Ett häftigt äventyr där jag lärt mig mycket och blivit många erfarenheter rikare. Vi åkte över till USA 11 dagar innan mästerskapet skulle ta sin början. För att vänja oss med den höga höjden (1800 m.ö.h) samt 8 timmars tidsomställning. Vi möttes av fantastiskt häftig natur, med höga bergstoppar och massvis med snö. Otroligt fina tävlingsbanor, utslagsgivande och roliga. Ett super fint boende. Vi tappade nästan hakan då vi öppnade dörren in till hotellrummet där vi skulle spendera nästan 3 veckor framåt i tiden. Eller hotellrum. Snarare en lägenhet, där en av mina favoritplatser snabbt blev, fåtöljen framför öppnaspisen vi hade i vardagsrummet.
Väl till tävlingsdag sedan så bjöd Solider Hollow på fantastiska förhållanden med sol och stenhårda, breda skatespår. Men tyvärr fick jag inte till någon bra tävling denna dag, jag var otroligt besviken då jag passerat mållinjen. Känslan var långt ifrån vad jag hade hoppats på och jag fick kriga för varje meter från start till mål. Men jag blev snabbt revansch sugen inför kommande utmaningar och fick samtidigt glädjas åt Ebbas guld. Såå himla mäktigt och otroligt kul!!
Det blev inte några fler tävlingar för mig under mästerskapet, istället var jag riktigt hängig och det blev några riktigt långa dagar på hotellrummet. Innan vi åkte hemåt efter 20 dagar på resande fot.
Men någonstans så har resan varit betydligt mycket längre än så. Och för mig en utmanande sådan. Då jag fick körtelfeber i början av oktober, stötte jag på min största utmaning hittills i min skidkarriär. Jag var sjuk länge och det pendlade mellan hopp och förtvivlan om junior-VM fortsatt var en rimlig målsättning. Men samtidigt var jag så fast besluten om att nå det mål jag jobbat så länge för. Och vilken häftig resa det var, från första passet jag körde tillsammans med tränare Jocke till sista passet innan avfärd mot USA. Från att jag knappt satt ett enda stavtag rätt då det kördes impulser, vilket var oerhört frustrerande. Till att det en månad senare kändes bra och jag var redo för tävling. Stödet från tränare och nära och kära har varit enormt betydelsefullt, dem som trott stenhårt på mig, då jag själv tvivlat. Och vi fick stå på startlinjen i USA! Denna resa är någonting som jag kommer bära med mig som en styrka.